03

Elling

Elling är en film om den lilla människan som finns i oss alla. Du vet den inre rösten som säger åt oss att stanna kvar i tryggheten i stället för att ta steget till förändring och den osäkerhet det innebär.

Kjell Bjarne och Elling träffas på en institution där de båda har placerats för att de inte riktigt passar in i samhället. Men en dag kommer någon på att dessa två herrar ska möjligheten att anpassa sig till ett liv i samhället. De får en lägenhet i centrala Oslo och den enda motprestation som förväntas av dem är att dom ska klara av att hantera sitt eget hushåll. Men det blir svårare än man tror, speciellt för Elling som jämställer ett toalettbesök på en offentlig toalett med en resa till sydpolen. Med den inställningen blir saker som telefonsamtal och att handla mat oövervinneliga hinder.

Elling är en film man blir glad av att se. Den innehåller mycket mänsklig ömhet och värme och den visar att det fortfarande finns plats i vårt samhälle för människor som är annorlunda.

Elling har visats på flera festivaler runt om i världen och där vunnit många priser, bland annat på Stockholms filmfestival där den fick pris för bästa manus samt kritikerjuryns specialpris för bästa nordiska film, Nordic lights.

Den har också blivit utsedd som Norges bidrag till årets Oscar för bästa utländska film.

Orginaltitel: Elling

Land: Norge

Regi: Petter Naess

Manus: Axel Hallstenius

Producent: Dag Alveberg

Produktionsår: 2001

Längd: 88 minuter

 

I rollerna: Per Christian Ellefsen, Sven Nordin, Per Christensen, Jörgen Langhelle, Marit Pia Jacobsen m fl.

Det finns bara en Jimmy Grimble

En charmig engelsk film om bänknötaren Jimmy Grimble som drömmer om att bli fotbollsproffs. Han är en talangfull fotb0llspelare i tonåren, men har problem med nerverna och vågar inte spela inför publik.

Jimmy bor med sin mamma i Manchester, och hon tycks alltid välja drumlar till älskare. I skolan blir han mobbad för att han håller på City och inte på världsberömda United.

När han en dag får ett par slitna, magiska fotbollsskor som tillhört en legend inom sporten av en mystisk äldre kvinna hoppas att flicka (Sara) han älskar äntligen upptäcker honom, och att mamman ska få ordning på sitt liv.

Detta är en äkta engelsk "feel good"-film i samma stil som "Gregory´s girl", "Small Faces" och "Billy Elliot". Filmkrönikan på TV belönade "Jimmy Grimble" med fyra sköna biofåtöljer av fem möjliga. Observera också att en av filmstudions absoluta favoritaktörer, Robert Carlyle, finns med i rollistan.

Det finns bara en Jimmy Grimble

Orginaltitel: There´s only one Jimmy Grimble

Storbritannien/Frankrike 2000

 

Regi: John Hay

Manus: Rik Carmichael, john Hay och Sion Mayle

Foto: John de Borman

Musik: Simon Bosswell och Alex James

Längd: 105 minuter

 

I rollerna:

Lewis McKenzie (Jimmy Grimble)

Gina McKee (mamma Donna)

Robert Carlyle (tränare Eric Wirral)

Ray Winstone (Harry)

Samia Ghadie (Sara)

Jane Lapotaire (gammal kvinna)

M fl.

Purely Belter

De två sjuttonåriga pojkarna Gerry och Sewell i Newcastle har fotbollen som enda glädjeämne. Vardagen är fylld av trasiga hem, alkoholiserade vuxna, misshandel och stölder. En säsongsbiljett till favoritlaget Newcstle Uniteds hemmamatcher på St James Park känns som lösningen på alla deras problem. Men hur ska de få ihop femhundra pund var?

Purely Belter betyder "allt är toppen" på geordie-dialekt, och vi får följa pojkarnas försök att få ihop tillräckligt mycket pengar. Allt går dock inte lagligt till.

 

Det är inte en film om fotboll, och kanske inte heller om supportrar i första hand. Men om fotboll och ett lag som något att tillhöra. En gemenskap nä det inte finns några andra.

 

Filmen bygger på Jonathan Tullochs roman The Season Ticket, och regissören Mark Herman har även gjort Brassed Off och Little Voice.

 

Purely Belter

Storbritannien 2000

 

Regi och manus: Mark Herman

Foto: Andy Collins

Musik: Ian Brodie och Michael Gibbs

 

I rollerna:

Chris Beattie (Gerry)

Greg McLane (Sewell)

Charlie Hardwick (Mrs McCarten)

Tim Healy (Mr McCarten)

Kevin Whatley (Mr Caird)

Alan Sherer

M fl.

 

Längd: 98 minuter

Mannen utan minne

Bröderna Aki och Mika Kaurismäki är två egensinniga regissörer som sett till att Finland har hamnat på världskartan över betydelsefulla filmnationer. Mest produktiv är lillebror Aki (född 1957) som på sin meritlista bl a har Leningrad Cowboys Go America, Flickan från tändsticksfabriken och Bohemernas liv. Mikas mest omtalade film har vi sett i vår studio för tio r sedan: Helsinki Napoli All Night Long.

Brödernas favoritskådespelare var Matti Pellonpää, som på något sätt personifierade finskt svårmod, ett svårmod som kännetecknar brödernas filmer. Matti gick dock bort 1995 i en hjärtattack, endast 44 år gammal. Han får dock en hälsning i varje Kaurismäki-film, som gjorts efter detta. I mannen utan minne hänger hans porträtt på en bar i Helsingfors.

 

Mannen utan minne börjar med att en man stiger av tåget i Helsingfors. Han går med sin resväska och sätter sig för att vila i en park. Han slumrar till, blir slagen, rånad - och på sjukhuset dödförklarad av doktorn. Helt mirakulöst vaknar han upp igen - men helt utan minne. Vi lär känna honom som M.

 

De två huvudrollsinnehavarna Markku Petola och Kati Outinen gör märkvärdiga insatser, och filmen blev guldpalmsvinnare vid filmfestivalen i Cannes 2002.

 

Johan Croneman i DN avslutar sin recension av filmen såhär: "Kanske är det Aki Kaurismäkis vackraste film hittills - jag tror också att det är hans bästa. Vad gör man? Man bugar kanske."

 

Mannen utan minne (mies vailla menneisyyttä)

Finland 2002

 

Manus och regi: Aki Kaurismäki

Foto: Timo Salminen

I rollerna:

Markku Petola (M)

Kati Outinen (Irma)

Anniki Tähti

Juhanni Niemelä m fl.

 

Längd: 97 minuter

Kandahar

Den dramadokumentära Kandahar är i hög grad ett försök från regissören Makhmalbaf att rikta världens blickar mot Afghanistan, där folket under många år lidit av torka, hungersnöd, inbördeskrig och talibanernas extrema fundamentalism.

I filmen följer vi Nafas, en ung afghansk journalist, som via flyktinglägren i Niatak tervänder till sitt av inbördeskrig plågade fädernesland. Nafas har tillbringat hela sitt vuxenliv i Kanada, men måste ingripa, då hennes syster i Kandahar hotat att begå självmord vid nästa solförmörkelse. Hindren är många på den 500 kilometer långa vägen från iranska gränsen och fram till talibanernas andliga huvudsäte.

Som kvinna kan hon inte resa utan manlig eskort, och hon måste dölja sig bakom den av talibanerna föreskrivna burkan. På resan besöker Nafas bl a ett Röda Kors-läger, där man försöker hjälpa de människor som skadats av de i Afaghanistan mycket vanliga landminorna.

Makhmalbaf har draperat sin historia i ett tunt fiktionslager, men landmineoffren och deras fantomsmärtor är äkta nog, liksom de hungersnödsoffer som filmen också fokuserar på.

Resan bygger på huvudrollsinnehaverskan Niloufar Paziras egna erfarenheter. Också Makhmalbafs amerikanska muslimer spelar sig själva. Hassan Tanti (som dyker upp som läkare i filmen) kom från början till Afghanistan för att hjälpa till att driva ut de otrogna ryssarna ur landet. I verkligheten livnärde han sig som journalist i Teheran.

 

I samband med att Makhmalbaf fick UNESCOs Fredrico Fellini Gold Medal för filmen Kandahar lovade han att öppna en filmskola i Kandahar - den dag soldaterna rycker ut, rycker Fredrico Felliniskolan in. Det har Makhmalbaf svurit på inför ögonen på världens kulturministrar.

 

Kandahar (Safar é Gandehar)

Iran 2001

 

Manus och regi: Moshen Makhmalbaf

Musik: Mohamad Reza Darvishi

 

I rollerna:

Niloufar Pazira (Nafas)

Hassan Tantai

Sadou Teymouri

Hayatalah Hakimi

 

Längd : 85 minuter

 

Bänken

En dansk film, som Per Fly har skrivit tillsammans med Kim Leona. Det är lätt att dra paralleller eller jämförelser med en annan dansk film, Italienska för nybörjare, eftersom vissa skådespelare är med i bägge filmerna och de ser ut att vara inspelade i samma Köpenhamnsförort.

Vi får följa Kaj, en sliten alkoholiserad man, med stripigt hår och fårat yttre som bor i en risig lägenhet överfull av urdruckna flaskor. Han är vresig, asocial och svår att tas med - och det blir inte lättare efter att han har insett att småbarnsmamman som flyttat in i grannhuset är den dotter som han inte träffat sedan hon var 14 år gammal.

 

Dottern Liv, har genomgående haft otur med männen i sitt liv. Förutom den frånvarande fadern, så är hennes man hustrumisshandlare och mannen som hon hyr rum av galen excentriker som blivit kär i henne. Till sist är hon så illa ute att pappan måste avslöja sin identitet och gripa in.

 

Den ruffiga stilen gör att filmen aldrig blir kladdigt sentimental. Tvärtom, med utsökt personregi och skådespeleri blandas bottenlös misär med humor. Jesper Christensen gör en fantastisk insats som den slitne och försupne Kaj och man kan nästan lukta den unkna doften av avslagen öl när man ser de djupa rynkorna i hans ansikte.

 

Filmen uppskattades i Danmark så mycket att den belönades med tre Bodil-statyetter, motsvarigheten till våra Guldbaggar, bästa film, bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll.

 

Bänken

Danmark

Regi: Per Fly

Manus: Kim Leona och Per Fly

Foto: Jörgen Johansson

Längd: 89 minuter

 

Slogans

Andre börjar som lärare i en avlägsen bergsby i Albanien. Skolan verkar vara mindre intresserad av att lära eleverna verkliga ämnen och överöser dem hellre med kommunistisk propaganda. Hans första uppgift är att välja en av de två kommunistiska slogans. Han tar den kortare, vilket uppskattas av hans klass, eftersom de måste bygga sin slogan på bergsluttningen med vitkalkad sten. Emellertid, detta betyder att den längre slogan blir Dianas, den franska lärarinnan som Andre är förtjust i.

Mycket tid i veckorna ägnar eleverna åt att arrangera de vitkalkade stenarna till stora bokstäver med slogans som "Länge leve internationell kommunism". Dras slogans syns på mycket långt håll så att ingen invånare ska kunna undvika att se dem.

Andre blir ovän med byns kommunistiska partis ledare när han hjälper en orättvist anklagad getherde. Ledaren bestämmer sig för hämnd mot Andre.

Albansk efterkrigshistoria är främmande, hemsk och bisarr, varvad mellan kristet och muslimskt inflytande. Slogans ger en mycket verklig bild av hur livet var vid den tiden.

 

Slogans

Frankrike/Albanien 2002

Regi: Gjergi Xhuvani

Manus: Ylljet Alicka

 

I rollerna:

Artur gorishti (Andre)

Birce Hasko (Sabaf)

Niko Kanxheri (Selman)

Robert Ndrenika (Llesh)

 

Längd: 90 minuter

Älskar dig för evigt

Älskar dig för evigt handlar om fyra personer och deras plötsliga och oförberedda möte med livets skörhet och inte minst kärlekens styrka. Cecilie och Joachim är unga och förälskade. De ska gifta sig och har livet framför sig, men lika plötsligt som oväntat förändras allt. Inte bara för Cecilie och Joachim utan också för Marie och Niels. Marie och Niels är ett par i början av 30-årsåldern, med tre barn i ett lyckligt äktenskap, som sätts på hårda prov då Niels häftigt förälskar sig i Cecilie. Frågan är om Niels och Cecilie är beredda på att ge upp allt för sin kärlek.

Susanne Bier, som med den äran regisserat filmen, ger starkt engagerande svar på dessa livscentrala frågor: Vad händer med dem som drabbas? Hur reagerar de och hur får de livet att gå vidare? Vi har sett filmer av Susanne Bier tidigare i filmstudion. Minns ni kanske Freud flyttar hemifrån eller från i fjol, Den enda rätta.

 

Älskar dig för evigt är en mångbottnad relationsfilm om kärlek och tröst mitt i allt det allvariga och tragiska. Mycket tydligt gestaltas här människans ursinniga kraft att överleva, inte minst med humorn som avgörande del av denna kraft i sorgeprocessen.

 

Danmark 2002

Regi: Susanne Bier

Manus: Anders Thomas Jensen

Foto: Mårten Sjöborg

Musik: Jesper Winge Leisner

 

I rollerna

 

Sonja Richter (Cecilie)

Nicholaj Lie Kaas (Joachim)

Mads Mikkelsen (Niels)

Paprika Steen (Marie) m fl

Gosford Park

Filmen Gosford Park är gjord av Robert Altman som tidigare gjort bland annat Short Cuts, Pret-a-Porter och The Player.

Handlingen utspelar sig på en engelsk herrgård (därav namnet) i början av 1930-talet. En fasanjakt ska äga rum under helgen och många gäster är inbjudna.

Inledningsscenen slår an tonen. Gamla grevinnan Trentham (Maggie Smith) är på väg till jakten i bil. Hon får inte upp sin termos, varför hon uppfodrande knackar på glasrutan som skiljer passagerarsäte från framsäte. Chauffören får stanna vid vägkanten, den unga jungfrun får kliva ut i hällregnet och stående i leran öppna locket medan grevinnan otåligt gnäller att det tar för lång tid och att det är kallt.

Vi får möta ett virrvarr av människor, som snart grupperar sig i relationer av olika slag och vi får även se en klassisk mordgåta lösas.

Men Gosford Park är kanske framförallt en film om klassmotsättningar och maktrelationer skildrade i en mild satirisk ton. Tomheten hos överklassen motsvaras av den smått upproriska irritationen från tjänarnas sida i källarvåningen.

Idén till filmen kommer från Altman själv och skådespelaren Bob Balaban. Manuset har sedan utformats av Julian Fellowes.

 

Gosford Park

Storbritannien/USA/Italien/Tyskland 2001

 

Regi: Robert Altman

Manus: Julian Fellowes (baserad på en idé av Robert Altman och Bob Balaban)

Foto: Andrew Dunn

Musik: Patrick Doyle

Längd: 137 min

 

I rollerna: Michael Gambon Sir William McCordle, Kristin Scott Thomas Lady Sylvia McCordle, Camilla Tutherford Isobel McCordle, Maggie Smith Constance, Charles Dance Raymond, Geraldine Sommerville Louisa, Alan Bates Jennings, Helen Mirren Mrs Wilson, Eileen Atkins Mrs Croft, Emily Watson Elsie, Richard E Grant George, Derek Jacobi Probert, Stephen Fry kommissarie Thompson

Hem ljuva hem

Temat för Yings film är sprunget direkt ur en skrämmande vardagsverklighet. Det kretsar kring den slutna familjerummets plågor: hustrumisshandel och våld mot barn.

Upptakten är ett psykologiskt trovärdigt familjedrama, realistiskt iscensatt utan dränkas i vardagens gråare tonlägen.

Den 13-årige Stefans far, Kent, är arbetslös och mamma Eva arbetar som lärare för invandrare. Kents våldsbenägna handlingar dominerar stämningen helt. För Kent är våldet ett medel att alltid korrigera verkligheten så att den sammanfaller med hans önskningar och uppfattningar.

 

När det tar emot för Stefan med matteläxorna ser fadern det som ett trots som han kan bekämpa med hånande ord och slag. Eva drabbas också av hans alltmer upptrissade vrede när hon försöker gå emellan. Stefan och Evas tillvaro är ständigt ångestladdad.

 

Styrkan i Yings film är att den nyanserar sin berättelse främst genom att inte göra Kent till ett för evigt dömt monster. Hem ljuva hem har därigenom större bredd än andra våldsskildringar, en tro på att människor kan komma vidare i livet i nya konstellationer utan att ångesten ständigt topprider dem.

 

Manus o regi:Dan Ying

Roller: Kristina Törnqvist (mamma Eva),

Michael Nyqvist (pappa Kent)

Anastasios Soulis (sonen Stefan)

Censur: från 15 år

Speltid: 97 min

Tala med henne

På en trivsam sjukhussal ligger Alicia i djup koma, Hon dansade balett en gång i tiden. Nu pysslas hon om av sjuksköterskan Benigno, som kammar hennes hår, som talar med henne, han har ingen annan.

Det finns ytterligare en man i filmen, författaren Marco, samt den kvinnliga tjurfäkterskan Lidia. Allas liv strålar samma på detta solskensjukhus. Där alltså männen är de vårdande och väntande, där kvinnorna vilar oåtkomliga.

Det förekommer för övrigt en film i filmen (Benigno ser den på ett cinematek) som handlar om "mannen som krympte". Filmen speglar den ensamma människan, titelns uppmaning är allmängiltig, att kommunicera, berätta, göra något. Det väcker oss ur vårt koma, kanske till och med väcka någon som hamnat i riktig koma?

Regissören Pedro Almodóvar säger att han inspirerats av bland annat en verklig händelse från ett bårhus i Rumänien - en (sken)död kvinna attraherade en vaktmästare så till den grad att han gjorde något man definitivt hamnar i fängelse för, fast hennes föräldrar tackade honom efteråt... Därmed inte sagt att något liknande händer här, Eller kanske gör det?.

Den stora tjusningen i filmen ligger i att man aldrig vet vart berättelsen ska ta vägen. Filmen är just en så fantastisk historia att den skulle kunna väcka döda. Vi glider fram och tillbaka över de fyra människornas på somliga ställen hopknutna livstrådar.

Här finns sorg, skuld, många frågor om livet, men Spaniens stora regissör har temperament och skapligt mycket humor som märks väl i denna film.

 

Regi: Pedro Almodovar

 

 

 

 

Uppdaterad av Macke Danielsson.