04

Timmarna

Timmarna bygger på en roman av Michael Cunningham som väver samman tre kvinnor i tre olika tidsperioder genom en roman. En av kvinnorna är just Virginia Woolf (Nicole Kidman), som i 1920-talets England arbetar på sin roman "Mrs. Dalloway" samtidigt som hon kämpar med psykiska problem. I Los Angeles på 1950-talet möter vi hemmafrun Laura (Julianne Moore) som känner sig alltmer fångad och låst, och som blir starkt påverkad av Woolfs bok. Och i ett nutida New York är förlagsredaktören Clarissa (Merly Streep) i färd med att förbe-reda en fest för sin vän, den AIDS-drabbade poeten Richard. Frågan är om man någonsin har sett så många starka insatser samlade i en och samma film. Ed Harris porträtt av den aidssjuke författaren är oerhört starkt.

 

Filmen skildrar en dag i deras respektive liv, och rör sig flinkt och elegant mellan de olika tidsplanen. Virginia försmäktar på landsbygden och längtar tillbaka till det brusande Londonlivet, Laura står främmande inför sin egen man och sin son och Clarissa våndas över att hennes liv känns så trivialt. Men "man kan inte finna frid genom att undvika livet", som Virginia säger, och alla tre står inför avgörande val.

 

Skådespelare:

Nicole Kidman

Meryl Streep

Julianne Moore

Ed Harris

Tony Collette

Regissör: Stephen Daldry

Längd: 114 min

 

The pianist

Pianisten Wladyslaw Szpilman sitter vid sitt piano och spelar Chopin med sällan skådad inlevelse och känsla. Den polska radion sänder direkt och det är många runt om i landet som lyssnar och låter sig hänföras av de vackra toner som strömmar ut ur högtalarna.

Idyllen är dock förrädisk. Szpilman spelar med ett bildlikt Damokles svärd hängande över sitt och hela sitt folks huvud. Alldeles strax, i vilket ögonblick som helst, förändras situationen drastiskt och tillvaron förvandlas till ett inferno av lidande, förnedring och kamp. Nazisterna slår till med förödande kraft och lämnar inget åt slumpen.

 

Wladyslaw lyckas dock fly och vi får följa hans till synes utsiktslösa försök att komma undan sina plågoandar. Med liemannen i hälarna genom stadens ruiner lyckas han på något sätt hålla sig vid liv. Minut för minut, timme efter timme.

 

En dag korsas hans väg av en tysk officer som ber honom bevisa vem han är…

 

The Pianist är ännu en tolkning av det som kallats för ”världshistoriens grövsta brott”. Denna gång är det den legendariske Roman Polanski som ligger bakom filmen. Polanski fick sitt genombrott på 60-talet och har gett oss filmer som Rosemary’s Baby, Chinatown, Repulsion, Bitter Moon och Frantic. Hans stora dröm genom åren har varit att göra en film som speglar hans svåra uppväxt i det härjade Krakow. Drömmen gick i uppfyllelse till sist och aldrig förr har väl denna tragedi filmatiserats med sådan otäck precision.

 

Lite kuriosa i sammanhanget är att den kände skådespelaren Josephe Fiennes var tänkt att spela huvudrollen, men tackade nej. Efter diverse turer blev det den förhållandevis okände Adrien Brody som fick chansen i stället.

 

Hur resultatet blev? Döm själva…

 

The Pianist (Frankrike, Polen, Storbritannien 2002)

Regi: Roman Polanski

Manus: Ronald Harwood baserat på en bok av Wladyslav Szpilman

Foto: Pawel Edelman

Musik: Wojciech Kilar

Längd 148 min

 

I rollerna:

Adrien Brody (Wladyslav Szpilman)

Thomas Kretschman (Wilm Hosenfeld)

Emilia Fox (Dorota)

m fl

Arvet

Arvet är den andra fristående delen i Per Flyes triologi om samhällsklasserna i Danmark. Den första delen var den mycket kritikerrosade filmen "Bänken" som utspelar sig i underklassen.

Arvet utspelar sig i den sk moderna "överklassen" och den tredje filmen kommer att utspela sig i medelklassen.

Arvet belönades med priset för bästa manus vid Filmfestivalen i San Sebastian, Spanien 2003. Filmen låg under 2003 etta i flera veckor på biotoppen i Danmark.

Christoffer (Ulrich Thomsen) lever ett till synes lyckligt och välordnat liv i Stockholm där han driver en liten kvarterskrog. Han är gift med Maria (Lisa Werlinder) som är en hyllad Dramaten skådis. När hans far begår självmord tvingar Christoffers mor (Ghita Nørby) honom tillbaka till Danmark för att ta över familjeföretaget, ett stort företag i stålbranschen. Företaget visar sig vara konkursfärdigt och för att få det på fötter igen tvingas Christoffer fatta många obehagliga beslut…

 

Arvet är en stark film som försöker skildra hur tungt de sociala roller som man föds in i väger och hur svårt det är att fly sitt öde och förflutna. Filmen väcker många blandade känslor.

 

Regi: Peter Fly

Manus: Peter Fly, Kim Leona m fl

 

I rollerna

Ulrich Thomsen känd från bl a filmerna Festen och Blinkande lyktor (Christoffer)

Lisa Welinder känd från bl a filmen En sång för Martin (Maria)

Ghita Nrby (Mamma Annelise)

Karin Sands (Systern Benedikte)

Lars Bryggman (Svågern Ulrich)

M fl

Fader Amaros synder

Fader Amaros synder är den mest uppmärksammade och kontroversiella mexikanska filmen genom tiderna. I Mexiko har filmen slagit alla tidigare publikrekord för en inhemsk produktion. Den utsågs till officiellt mexikanskt bidrag till Oscar för bästa utländska film 2003.

Fader Amaros synder är den uppseendeväckande historien om en ung katolsk präst som blir intensivt förälskad i en ung flicka i sin församling. Han trotsar sitt löfte till kyrkan om ett liv i celibat och de inleder en passionerad kärleksaffär. Runt den här historien är andra för-samlingsprästers liv invävda, där alla faller för frestelsen att bryta någon av den katolska kyrkans heliga löften.

 

I Mexiko har det tydligen funnits ett stort behov att prata klarspråk om kyrkan. Filmen har blivit ett fenomen med sitt innehåll om korrupta präster som samarbetar med kriminella ligor. De mexikanska prästerna gick i taket och ville till och med hämnas genom att utesluta filmens skådespelare från kyrkan.

 

Fader Amaros synder (El Crimen del Padre Amaro)

Mexiko 2002

Regi: Carlos Carrera

 

I rollerna:

Gael Garcia Bernal (Fader Amaro)

Ana Claudia Talancon (Amelia)

Sancho Gracia (Fader Benito)

m fl

 

Magdalenasystrarna

Berättelsen om Bibelns Magdalena, den fallna kvinnan som finner förlåtelse, känner många till. För många av de kvinnor som togs om hand av Magdalenasystrarna blev historien en annan.

Magdalenasystrarna är samlingsnamnet på katolska kloster och uppfostringsanstalter runt om på Irland. Hit kom flickor som var "vanartiga", och som förde ett "lösaktigt leverne". Genom det hårda arbetet i Magdalenasystrarnas tvätterier och under nunnornas uppsikt skulle de föras tillbaka till ett moraliskt liv.

 

Hit kommer också fyra flickor på 1960-talet, skickade av sina föräldrar och familjer, för att göra bot och bättring. Rose (Duffy) och Crispina (Walsh) har fött utomäktenskapliga barn. Den vackra Bernadette (Noone) drar till sig pojkarnas blickar för mycket - hon är för flirtig. Margaret (Duff) våldtas på en bröllopsfest av sin kusin. För att gottgöra dessa sina synder hamnar de på obestämd tid hos Magdalenasystrarna under överinseende av syster Bridget (McEwan) som i sin religiösa nit börjar bryta ner dem.

 

Regissören Peter Mullan gör upp med både den katolska kyrka och det samhälle som valde att skuldbelägga kvinnor och göra dem till offer i dubbel bemärkelse - först när de bröt mot samhällets förväntningar (eller för den delen, utsattes för övergrepp), och sedan när de förvisades till Magdalenasystrarna utan att veta när de skulle få komma därifrån. Mullan visar upp ett system av samhällelig intolerans, maktmissbruk, dubbelmoral och religiös fanatism, där den enskilda människan inte har mycket annat att sätta emot än gemenskapen med olyckssystrarna och en svart humor.

 

Inte så konstig kanske att denna hyllade film inte bara belönades med Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig, utan också med en påvlig bannbulla.

 

Storbritannien/Irland 2002

Regi och manus: Peter Mullan

Längd: 119 minuter

I rollerna:

Anne-Marie Duff

Nora-Jane Noone

Dorothy Duffy

Eileen Walsh

Geraldine McEwan

Att vara och ha-

en lovsång till livet

Berättelsen om den tålmodige läraren George Lopez och hans elever mellan fyra och tio år är gjord med fingertoppskänsla vad gäller hur barn beter och uppför sig.

Den Franske filmaren Nicolas Philibert filmar franska lågstadiebarn som gråter, lagar mat och stoppar pennor i öronen.

Uppfostringen är inte riktigt vad vi är vana vid i Sverige, det känns konstigt att se hur en moder slår sin son när han slarvar med skolan.

Mitt i allt verkställer monsieur Lopez, en härlig gentleman som flyttade till den lilla orten och blev kvar.

Eleverna frigör sig från sina föräldrar. De större barnen ska snart börja högstadiet och deras älskade lärare verkar sorgtyngd över att han snart ska gå i pension.

Lopez förmåga att ta sig an varje barn på ett sätt som barnet förstår, för att förmå dem att växa sätts i fokus här.

Han är en lärare av den gamla skolan och lär ut på sitt eget beprövade sätt, det sitter i ryggraden.

Men Lopez är inte guds bästa han heller, kanske lever han inte som han lär.

Alla som gillar barn, är barn eller av andra anledningar tycker att det är roligt med barn, Gå och se den, ni kommer troligen att tycka om den.

Ni andra ska nog fundera om ni vill konfrontera barns sinnelag för stora och små saker som barnen i filmen kommer att ta sig an.

Frankrike 2003

Originaltitel: Etre et avoir

Regi: Nicolas Philibert

Längd 104 min

Bowling for columbine

Den 20 april 1999 sköt två skolpojkar ihjäl tolv skolkamrater och en lärare på Columbine High School i Littleton, en förstad till Denver i USA. Därefter tog de sina egna liv.

Denna händelse är upprinnelsen till att filmaren och författaren Michael Moore gjorde dokumentärfilmen ”Bowling for Columbine”. Michael Moore undersöker i filmen varför USA, trots att det kulturellt liknar så många andra länder, har så överlägset många fler dödsskjutningar per år. Om vapen var en garanti för trygghet skulle USA vara ett av de tryggaste platserna på jorden, en paradox bland andra i det motsägelsefulla förhållandet mellan amerikanerna och deras säkerhet.

 

Michael Moore vrider och vänder på alla tänkbara frågor och svar. Och resultatet blir, som det brukar bli när man har med Michael Moore att göra, en fruktansvärt rolig och bra film. Fruktansvärd och rolig.

 

Filmen fick en Oscar för bästa dokumentärfilm och var nominerad till Guldpalmen i Cannes.

 

Bowling for Columbine

USA 2002

 

Manus & regi: Michael Moore

Foto: Brian Danitz, Michael McDonogh

Musik: Jeff Gibbs

 

I rollerna, som sig själva:

Michael Moore

Charlton Heston

Marilyn Manson

Chris Rock

Matt Stone m fl

 

Längd 120 min

 

 

 

 

 

Uppdaterad av Macke Danielsson.