05

Förbrytelser

Den nyligen utexaminerade teologistudenten Anna (Ann Eleonora Jörgensen) erbjuds ett vikariat som präst på ett fängelse. På kvinnoavdelningen möter hon Kate (Trine Dyrholm), en kvinna som, enligt hennes medfångar, har övernaturliga krafter något som avfärdas av vakterna som "speedpsykoser".

När Anna, som försökt bli gravid under många år med maken Frank (Lars Ranthe), visar sig vara med barn, får Kate en avgörande roll och Anna ställs inför ett svårt val. Dramat utspelas mot bakgrund av kvinnofängelsets hårda jargong, drogberoende och spel mellan interner och vakter.

 

Annas möten med de intagna rör om i hennes världsbild, vad är egentligen en god människa?

Kan Gud förlåta vad som helst?

Men religiösa funderingar till trots, den här historien handlar främst om människorna, våra val och våra brott – straffbara eller moraliska.

Kanske inte världens mest originella idé, men det är en rak, ärlig och berörande tragedi med två lysande skådespelerskor i centrum.

 

Titel: Förbrytelser, Danmark 2003

Regi: Anette K Olesen

Längd: 1 timme 37 min

I rollerna: Ann Eleonora Jörgensen, Trine Dyrholm Sonja R Kopernikus

Jens Albinus och Lars Ranthe

 

 

 

Breven från Otar

Otar har lämnat Tbilisi i Georgien för svartjobb i Paris som byggnadsarbetare. Kvar i Tbilisi lever hans syster Marina och systerdotter Ada tillsammans med hans gamla mamma Eka. Hans regelbundna brevrapporter från Paris är inte enbart välkomna ljusglimtar i en annars slitsam tillvaro. Breven från den älskade sonen ger även näring åt Ekas passion för den franska kulturen, en passion hon burit på ända sedan barnsben.

Ett telefonsamtal ställer plötsligt tillvaron på ända: Otar har förolyckats på en byggarbetsplats. Marina och Ada inser att beskedet om hans död kommer att innebära slutet för Eka, och de bestämmer sig för att låta honom leva vidare i breven, nu författade av Ada. En väv av vita lögner tar sin form. Frågan är hur länge den kommer att hålla.

 

Det här vemodiga dramat med verklighetsbakgrund påminner om "Goodbye Lenin", där en annan hjärtsvag moder skulle skyddas från sanningen. Lögnen som livsstil och som skydd.

 

"Breven från Otar" skildrar tre kvinnor i olika faser av livet. De har det kämpigt i ett fattigt samhälle där det många gånger sägs att allt blivit sämre. Saker säljs för överlevnad. De sliter på varandra, men är också varandras stöd. Långt borta finns Paris, där allt väl är bättre.

 

Regi: Julie Bertuccelli

I rollerna : Esther Gorintin, Nino Chomassuridze, Dinara Drukarova

Land : Frankrike, Georgien

Produktionsår : 2003

Titel: Breven från Otar, Originaltitel : Depuis qu'Otar est parti

Längd : 102 minuter

 

 

 

 

Trion från Belleville

Detta är en animerad film som vänder sig även till vuxna. Filmmakarna berättar och öser på utan att bekymra sig om målgrupper eller vad som är passande. Det är roligt och mycket uppfriskande.

I korthet handlar filmen om den från början ensamma och olyckliga pojken Champion som tillsammans med sin mormor tränar upp sig till en framstående tävlingscyklist. Champion är som lyckligast när han får cykla.

 

Under cykelloppet Tour de France blir han kidnappad av mystiska gangsterliknande män, och mormor tar då upp jakten tillsammans med Champions hund. Den jakten för dem bl a till andra sidan Atlanten…

 

Orden är få, men här finns desto mer tids- och stämningsmålande musik, en god portion svart humor och figurer som väcker mycket känslor.

 

Tecknarstilen är egen, men vi svenskar som haft förmånen att se Per Åhlins filmer (t ex ”Karl-Bertil Jonssons julafton”) kan associera åt det hållet. Och tillsammans med filmer som ”Spirited Away” och ”Hitta Nemo” visar ”Trion från Belleville” vilken varierad konstart animerad film kan vara, och hur mycket liv det kan bli även där ”riktiga” människor lyser med sin frånvaro.

 

Trion från Belleville

 

Land: Frankrike/Belgien

År: 2002

Regi: Sylvain Chomet

Längd: 81 min

Originalnamn: Les Triplettes de Belleville

Röster:

Michèle Caucheteux

Jean-Claude Donda

Michel Robin

Beatrice Bonifassi

Marie-Lou Gauthier

Lina Boudreault

 

 

 

 

 

Vera Drake

Vera Drake utspelas i London 1950. Dess handling är fast förankrad i den tidens sociala miljöer. Vera Drake tillhör arbetarklassen. Hon arbetar med att städa hos de besuttna, sköter i övrigt sin familj, maken Stan och hemmavarande vuxna barn. Vera lever förnöjt i den trångbodda lägenheten, är alltid beredd att bistå grannarna i kvarteret när så behövs.

Veras liv rymmer dock en hemlighet, åtminstone för maken och barnen. Unga fattiga flickor som blivit med barn hjälper Vera på den enda sätt hon kan tänka sig. För henne är den abort hon utför inget brott i ett klasskiktat samhälle, där de rika, dem hon städar hos, kan lösa problemet med pengars hjälp. När en av dem hon hjälpt är nära att dö, leder det till att polisen får vetskap om hennes förehavanden, och hon anhålls.

 

Till filmens mest levande och gripande scener hör när polisen ska hämta den ovetande Vera i hennes hem. Man firar dotterns förlovning. Familjen blir chockad, Vera upprörd och förtvivlad. Imelda Staunton har varit suverän i rollen från filmens början men här genomgår spelet en fördjupning som man knappast trodde var möjlig. För Vera innebär inte gripandet ett avgörande av något hon innerst inne inte skäms för. Hon tror helhjärtat på det hon gör.

 

Mike Leigh har alltid varit en bildberättare av Guds nåde, så också i Vera Drake. Det är en upplevelserik, angelägen film, som storligen vittnar om Leighs förmåga att gestalta sitt ämne och att få sina aktörer att prestera ett spel nästan bortom det fattbara.

 

Vera Drake

Storbritannien/Frankrike 2004

Manus och regi: Mike Leigh

Foto: Dick Pope

Musik: Andrew Dickson

I rollerna:

Imelda Staunton (Vera Drake)

Phil Davis (Stan Drake)

Peter Wright (kommissarie Webster)

Alex Kelly (Ethel Drake)

Daniel Mays (Sid Drake)

 

Längd 124 min

 

 

 

 

 

 

Ingenstans i Afrika

Ingenstans i Afrika

- den första tyska Oscarvinnaren sedan Blecktrumman 1979

Ingenstans i Afrika bygger på Stefanie Zweigs självupplevda bestseller och inleds strax före den beryktade Kristallnatten i Tyskland 1938. Det judiska paret Jettel och Walter Reidrich flyr från hemlandet i sista stund innan Hitlertyskland stänger gränserna. Tillsammans med femåriga dottern Regina inleder de ett nytt liv på en liten isolerad farm i Tyska Östafrika, i Kenya. De får kämpa både för sin överlevnad, sin relation och med våndorna över att ha slitits från sina rötter i hemlandet, där deras vänner, föräldrar och hela deras folkslag snabbt förintas. Dottern Regina däremot ser det nya landet med yngre och oblygare ögon och finner sig snabbt till rätta. För henne blir Kenya hennes land, hennes Afrika, hennes liv. En vacker och gripande film om mötet med Afrika.

 

Filmen har gjort stor succé, inte minst i hemlandet, där den kammade hem fem av de finaste utmärkelserna vid utdelandet av German Film Awards, bl a som bästa film och för bästa regi. Ingenstans i Afrika utsågs också som bästa utländska film vid fjolårets Oscarsgala, i kamp med t ex Kaurismäkis ”Mannen utan minne” och Zhang Yimous ”Hero”.

 

Filmens regissör heter Caroline Link och detta är hennes tredje långfilm. Hennes debut som långfilmsregissör var ”Bortom tystnaden”, vilken även den visades med framgång i Sverige. Den blev också nominerad för en Oscar som Bästa utländska film 1997.

 

Ingenstans i Afrika (Nirgendwo in Afrika)

Tyskland 2001

 

Regi och manus: Caroline Link

Foto: Gernot Roll

Längd 141 min

 

I rollerna:

Juliane Köhler (Jettel Redlich)

Merab Ninidze (Walter Redlich)

Lea Kurka (Regina som liten)

Karline Eckertz (Regina som ung)

M fl

 

 

 

 

 

 

En öm kyss

En öm kyss handlar om den ambitiöse discjockeyn Casim och hans familj. De är pakistanier och muslimer, men också Glasgowbor och britter. Casims hela liv är utstakat av hans hårt arbetande föräldrar. De har redan hittat Casims blivande brud, en kusin bosatt i Pakistan, och håller på att bygga ut huset, så att de ska ha någonstans att bo.

Casim förälskar sig dock i den katolska musikläraren Roisin, som arbetar på den skola där hans lillasyster Tahara är elev. Att avslöja romansen för föräldrarna skulle innebära en skam för familjen, ett inställt bröllop och att Casim i princip skulle klippa av banden med hela släkten. Roisin får problem på sitt arbete, när hennes relation till Casim blir känd.

En öm kyss är Ken Loachs femte film tillsammans med manusförfattaren Paul Laverty. De har tidigare samarbetat kring bl a Mitt namn är Joe, Bröd och rosor och Sweet Sixteen. Filmen En öm kyss handlar inte om arbetslöshet, misär och samhällets förlorare, utan om en hyfsat välmående medelklass. Det är en nutida kärlekshistoria som utspelas i brännpunkten mellan skilda moraliska och religiösa värderingar. Med humorn som vapen får Ken Loach publiken att samtidigt reflektera över politik, religion och fördomar.

Ken Loach är född år 1936 i England. Han har hunnit med många socialt engagerande filmer, och filmstudion har visat flera av hans filmer, bl a Riff-Raff, Land och Frihet, Carlas sång och den tidigare nämnda Mitt namn är Joe.

Loach har många gånger visat sig vara en regissör med fingertoppskänsla när det gäller att få sina aktörer att bli trovärdiga med ett spel fullt av nyanser och utstrålning. Det gäller i allra högsta grad även denna film.

En öm kyss/ A Fond Kiss

USA 2004

Regi:Ken Loach

Manus: Paul Laverty

Musik: George Fenton

Längd: 105 min

 

I rollerna:

Atta Yaqub -Casim Khan

Eva Birthistle- Roisin Murphy

Ahmead Riaz-Tariq Khan

Shamshad Akhtar-Sadia Khan

Shabana Bakhsh-Tahara Khan

Gerard Kelly-församlingsprästen

 

 

 

 

 

 

En långvarig förlovning

Den omtalade regissören Jean-Pierre Jeunet, som senast gjorde den femfaldigt Oscarnominerade världssuccén Amelie från Montmartre, överför Sebastien Japrisots roman Den ödesdigra söndagen till vita duken.

Filmen utspelar sig i Frankrike mot slutet av första världskriget, dels på slagfältet i Somme, dels i Paris. Redan som barn träffas Mathilde och Manech i den lilla by där de bor. Mathildes föräldrar är döda, hon bor hos sin moster och morbror. Mathilde är halt på grund av polio. När kriget bryter ut är hon fortfarande tonåring, han är 20 år och rädd för allt som har med bomber och kanoner att göra. I skyttegravarna i Somme blir han känd som blåbäret.

 

Det sista Mathilde gör när Manech åker iväg är att spring genom skogen med tanken: ”Om jag hinner ner till kurvan före bilen, så kommer han att överleva kriget”. Den sortens naiva hopp, det enda hopp en människa kan ha i krig, blir hennes livlina. Trots alla entydiga rapporter, trots gravstenen, trots att tiden bara går och går – så drivs hon av en tro att Manech finns någonstans, att han lever.

 

Det är denna starka övertygelse som är filmens brinnande ljus, berättelsen motor. Och med en skådespelerska med en sådan övertygelse i både blick och rörelse - som Audrey Tautou har – blir envisheten till filmisk magi.

 

Titel: En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles)

Regi: Jean-Pierre Jeunet

I rollerna: Audrey Tautou, Gaspard Ulliel, Dominique Pinon

Produktionsår: 2004

Land: Frankrike/USA

Längd: 133 min

 

 

 

 

 

 

Hero

Kejsare Shi Huangdi av Qin-dynastin har precis lyckats ena Kina efter långa tider av stridigheter och splittring. Han styr de olika provinserna med järnhand, och gör sig därigenom impopulär hos delar av befolkningen. Han vet att tre lönnmördare, de skickliga krigarna Broken Sword, Flying Snow och Sky, är ute efter honom, så han gör allt för att de ska infångas. Förgäves. Tills en dag en ensam man, vid namn Nameless, ansöker om audiens: Han har lyckats döda de tre, så kejsaren av Kina behöver inte längre frukta för sitt liv. Som belöning får Nameless sitta nära kejsaren och dricka te med honom, under det att han berättar sin historia för honom. Men allt är inte vad det verkar vara, och en enkel historia blir i tillbakablickarna helt plötsligt komplicerad och mångfacetterad när pusselbitarna faller på plats.

Regissören Yang Zhimou är tidigare känd för dramer som Den röda lyktan. Med Hero skapade han dock en martial arts-film som hyllades av många kritiker och som bedöms sätta standarden för genren i många år framöver. Hero är spektakulär i sitt bildspråk med vattendroppar som klyvs i slow-motion, krigare som flyger i kraft av sin mentala överlägsenhet och, kanske mest tydligt, de färger som genomsyrar varje enskild tillbakablick och skapar dess känsla. Det är också det konsekvent genomarbetade bildspråket som gör att detta är en av de senaste årens vackraste filmer. Zhimou själv menar att västvärlden kanske inte ännu är helt van vid detta sätt att berätta en historia på, men att den nog kommer att bli det efter filmer som Hero, Crouching tiger, hidden dragon och House of flying daggers.

Hero anknyter alltså mycket löst till en omvälvande epok i Kinas historia. Århundradet efter Kristi födelse är Kina ett splittrat område, och flera släkter strider om makten. Qin-dynastin lyckas i början av 200-talet ena Kina och lägger därmed grunden för världens största rike. Dess förste kejsare Shi Huangdi blev för eftervärlden även känd för att vara den som började bygga kinesiska muren och för den stora terrakottaarmé som han blev begravd med – två av Kinas mest kända turistattraktioner i dag.

 

Hero Oscarnominerades 2003 – och är en fröjd för ögonen!

 

Kina 2002

 

Regissör Yang Zhimou

 

Jet Li-Nameless

Tony Leung Chiu Wai-Broken Sword

Maggie Cheung-Flying Snow

Ziyi Zhang-Moon

Daoming Chen-Kejsaren av Qin

Donnie Yen-Sky

 

Återkomsten

Bröderna Andrej och Ivan har växt upp tillsammans med sin mamma i en ödslig hamnstad i Ryssland. Det enda spår de har efter sin far, som försvann för 12 år sedan , är ett gammalt, gulnat foto.

En dag hittar de en sovande man i hemmet, och denne man visar sig vara deras far.

Efter viss tvekan ger mamman bröderna tillåtelse att åka på en fisketur tillsammans med sin far. Återföreningen fyller bröderna med stor lycka , men ganska snart uppenbaras mörka sidor hos fadern. Färden går mot en enslig och mystisk ö. Ingen vet var de befinner sig. Ingen vet om de någonsin kommer tillbaka.

 

Filmens regissör Andrej Zviaguintsev har fått mycket beröm för sin debutfilm, och i Sverige belönades Återkomsten med en Guldbagge år 2004 som bästa utländska film. Tempot är långsamt och eftertänksamt med en laddad detaljsäkerhet i berättandet.

Varje enskildhet för händelseförloppet framåt; varje replik, varje bild, inte minst varje ansiktsbild, och varje liten händelse. Zviaguintsev anses påverkad av framför allt Tarkovskij, Polanski och Antonioni.

 

”Men allt som är lånat av andra stör här inte ett dugg, utan förstärker bilden av Zviaguintsev som en djupt medveten filmkonstnär att förvänta sig mycket av de närmaste åren” ( Filmrutan)

 

Återkomsten /Vozvras cenje

Ryssland 2003

 

Regi: Andrej Zviaguintsev

Manus: Vladimir Moiseenko & Alexander Novototskij

Foto: Michail Krichman

Musik: James Andrej Dergatchev

Längd: 110 min

 

I rollerna :

Vladimir Garin-Andrej

Ivan Dobronravov-Ivan

Konstantin Lavronenko-Fadern

Natalia Vdovina-Modern

Galina Popova-Farmodern

Uppdaterad av Macke Danielsson.