Amor

Amour

Den österrikiske regissören Michael Haneke har aldrig smekt publiken medhårs och gör det inte heller i Amour som vann Guldpalmen i Cannes och Oscar för bästa utländska film. Inledningsscenen när polisen bryter sig in i en våning i Paris är chockartad. Men det är slutet på historien.

 

Sedan går Amour tillbaka i tiden några månader och låter oss möta det drygt 80-åriga paret Georges och Anne, som bor i våningen, som är stor, tungt möblerad och väl inbodd sedan flera årtionden, en plats som kameran aldrig lämnar mer än för ett konsertbesök i början.

 

Paret är båda före detta musiker och lever nu ett lugnt och stilla liv – från den enkla frukosten i köket, tidningsläsning, tupplur på eftermiddagen, till lugnt insomnande i den gemensamma sängen på kvällen.

 

Spelet dem emellan är sublimt. Här finns en ömsesidig ömhet och respekt som speglas i blickar och gester och inte minst i lyssnandet på varandra. Hanekes mästerskap visar sig i hur han i långa, långsamma tagningar, där så lite händer i yttre bemärkelse, ändå hela tiden lyckas hålla spänningen vid liv.

 

Haneke är ju känd för sina våldsamma scener och även här kommer en oväntat våldsam men ofrånkomlig scen, men bara en. Livets obönhörliga slut är tragiskt. Jag har aldrig tidigare sett döden skildrad så här mästerligt på film, så väntad, så överraskande – och så ensam.

 

Land: Frankrike 2012

Regi och manus: Michael Haneke

Skådespelare: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert

Längd: 2 tim 7 mi

 

Källa SvD Kultur

Uppdaterad av Macke Danielsson.