”Julieta”, som bygger på tre noveller av Nobelpristagaren Alice Munro ur samlingen ”På fri fot” från 2004 , är en tillbakagång till spanjorens kvinnocentrism, men tonen är allvarligare än någonsin tidigare: filmens enda comic relief är Rossy de Palma , en av Almodóvars verkliga trotjänare, i rollen som demonisk hushållerska.

Den inledande bilden på en bröstkorg som häver sig under en röd blus som en gardin i vinddrag, är ett stilrent och kraftfullt avstamp. Sedan möter vi blusens medelålders ägarinna som packar ner sitt liv i lådor och verkar vara på flykt från något. Hennes man står handfallen när hon senare, efter att ha sprungit in i en bekant nere på gatan, plötsligt meddelar att hon inte tänker flytta med till Portugal. Mannen skuggar henne för att få en förklaring, men det enda han ser är att hon, Julieta, flyttar in i en annan lägenhet i en annan del av Madrid. Efterhand förstår vi att hon inte är på flykt från något annat än sina egna demoner. Eller snarare på jakt efter dem.

Almodóvars kärlek till det filmiska är slående. Färger, föremål och djur får en nästan magisk dimension, som när en ensam hjort galopperar i snön i ljuset från tågfönstret eller när Julieta åldras tio år under en handduk – ett lekfullt sätt att låta huvudrollen byta ägare.

Det vackraste med ”Julieta” är kanske ändå betoningen på relationen mellan väninnor och mellan mor och barn (även mellan Julieta och hennes egen, på ålderns höst dementa, mamma,) vilket ju känns tidsenligt i Elena Ferrante-feberns tidevarv. Även om fysisk attraktion är det som får livet att börja rulla, är det andra slags relationer som blir beständigt livsviktiga, som fångar upp och dämpar fallet när allt rasar, men som också kan få en att gå under.

Titel: Julieta

Spanien 2016

Regi: Pedro Almodóvar

Medverkande: Adriana Ugarte, Rossy de Palma, Emma Suarez, Imma Cuesta

Längd: 1 tim 39 min

Källa: Karoline Eriksson, SvD